Vikingaskeppet
Ormen Friskes
undergång 1950

Ormen Friske var namnet på en svensk kopia av ett norskt vikingaskepp. Ormen Friske byggdes på Frisksportförbundets kursgård Stensund i Södermanland på våren 1949 och sjösattes där i juni samma år. Skeppet gick under i en storm på Tyska bukten i Nordsjön midsommaren 1950. De 15 ombordvarande, alla svenskar, omkom.

Vid haveriet var Ormen Friske på väg från Stockholm till en sjöfartsmässa i Rotterdam i Nederländerna, dit skeppet var inbjudet. Chef ombord var Sten Schröder, en ledare inom Frisksportförbundet, och initiativtagare till projektet. Besättningsmedlemmarna var alla vältränade, aktiva frisksportare.

Sommarstormar är ovanliga på Nordsjön men Ormen Friske hade oturen att hamna mitt i en sådan storm av värsta slag. När skeppet tidigt en morgon lämnade Elbes mynning, efter att ha bogserats genom Kielkanalen, var vädret vackert. Vädertjänsten hade heller inte utfärdat några varningar. Men under dagen blåste det upp mycket snabbt. Hela flottan av hummerfiskare som låg ute på Tyska bukten sökte nödhamn, många av dem i lä av ön Helgoland.

Flera fiskare såg från Helgoland hur också Ormen Friske stävade för att nå lä vid Helgoland. Men detta misslyckades, och skeppet gick under med man och allt.

Först dagarna efter stormen blev tragedin känd. Döda svenskar började flyta iland längs den nordtyska kusten. En del vrakspillror bärgades också.

Några ögonvittnen till själva haveriet fanns inte men den tyska kustbevakningen tog upp vittnesmål från de fiskare som sett Ormen Friske de sista timmarna. Tyska myndigheter tryckte också på för att få till stånd en sakkunnig utredning, och de tillvaratog också stora delar av det sönderslaga, klinkbyggda träskrovet. Men Sveriges representant på platsen, generalkonsuln i Hamburg, beslutade att ingen undersökning fick göras. Vraket röjdes bort.

Förebilden till Ormen Friske var det norska Gokstadskeppet från 800-talet, som grävdes ut på 1880-talet i en gravhög på västsidan av Oslofjorden (det är utställt i rekonstruerat skick i Vikingaskeppshuset i Oslo). Gokstadskeppet var kraftigt byggt i ek. Andra kopior av detta skepp har visat att konstruktionen har goda sjö- och seglingsegenskaper. En svaghet hade Gokstadskeppet dock gemensam med alla odäckade båtar och skepp, nämligen den stora faran för att vattenfyllas i samband med höga, inbrytande vågor eller om man tappar styrförmågan t.ex. i samband med ett rigghaveri. Moderna experiment med vikingaskeppskopior har visat att denna risk alltid är påtaglig och flera kopior har havererat just av denna orsak.

Ormen Friske byggdes under ledning av en erfaren träbåtbyggare med skrov i sågad furu och med kölstocken utförd som en kraftig, limmad balk. Konstruktionen gav under första säsongens seglingar inga problem och visade sig, när besättningen övades, klara hårt väder på Östersjön bra.

På grund av att vrakdelarna aldrig undersöktes sakkunnigt måste man vara mycket försiktig med att endast utifrån foton dra bestämda slutsatser om haveriets orsaker. För att ett skepp slås sönder kan lika gärna vara en följd av ett haveri som orsaken.

Släktingar till de omkomna som tittade på vraket kort efter katastrofen lade märke till att det var kraftigt rispat, som om det släpat mot grund eller klippor. Dessa skador kan ha uppkommit när det, mer eller mindre vattenfyllt, dunkat i de fruktade undervattensklippor som omger den södra inseglingen till Helgoland.

En grundkänning är ett scenario som är troligt, sett till de dramatiska skadorna på vraket. Ett annat är att riggen till slut inte stod pall för stormbyarna utan gick över bord. Skeppet blev manöverodugligt och vattenfylldes utan att besättningsmännen kunde göra mer än att försöka klamra sig fast. När skrovet sedan bröts sönder av vattenmassornas tyngd var hoppet ute.

Att besättningsmännens lik pträffades på vitt skilda platser längs kusten kan tolkas som att vissa spolats överbord direkt och kanske förskt hålla sig flytande på vrakgods. Andra kan ha klamrat sig fast vid skrovet ytterligare en stund och därefter försökt simma mot Helgoland någon kilometer bort. Den starka ebbströmmen som satte in vid olyckstillfället gjorde dock att de alla istället obevekligt fördes bort från ön.

Sammanfattningsvis var huvudorsaken till haveriet det plötsliga ovädret och att skeppet inte nådde fram till Helgoland, dit det stävade och där det hade funnits lä. Längre än så går det enligt min mening inte att komma i analysen. Att Ormen Friskes skrov inte var lika starkt byggt som förebildens, Gokstadskeppet, står klart men det är inte samma sak som att det var av denna orsak som skeppet gick under. Skadorna på skeppet kan som sagt ha inträffat efter olyckan.

Ormen Friskes haveri, särskilt efterspelet, hade också en storpolitisk dimension. Detta var mitt under det kalla kriget och Koreakriget bröt ut samma dag som de första döda frisksportarna från Ormen Friske spolades upp. För Helgoland, den ö som var nödhamn för Tyska buktens fiskeflotta och dit Ormen Friske försökte nå, var vid denna tid utrymd på sin befolkning och målområde för det brittiska och amerikanska strategiska bombflyget. Besättningarna övades i höghöjdsbombning med hjälp av radarsikten inför de atombombningar av Moskva, Leningrad, Minsk, Riga, Kiev och andra sovjetiska storstäder som skulle äga rum under det tredje världskriget som då väntades utbryta när som helst.

Uppgifter i källmaterialet kan tolkas som att en orsak till det bristande engagemanget från svenska UD och andra myndigheter, när det gällde att utreda olyckan, var att man inte ville bidra till att dra uppmärksamheten till de västallierades krigsförberedelser och Helgolands roll.

Samtidigt som Ormen Friske iakttogs strax utanför Helgoland inleddes nämligen en bombning från 6000 meters höjd av den utrymda ön.

Inga belägg finns i och för sig på att skeppet träffades av någon bomb men att det dramatiska händelseförloppet fick besättningen att ändra kurs, och därmed indirekt bidrog till olyckan, är inte osannolikt. Det var också bombningen som var orsak till att det inte fanns några vittnen iland till själva haveriet. De fiskare som räddat sig in i hamnen, och som tidigare iakttagit Ormen Friskes försök att nå dit, tvingades ta skydd nere i en bunker från kriget.

I boken Vikingaskeppet Ormen Friskes undergång (på svenska, med sammanfattning på tyska, Södertörns högskola 2004) redovisar jag allt källmaterial i sitt sammanhang och diskuterar i detalj vilka slutsatser som är vetenskapligt hållbara och vilka som inte kan sägas vara det.

Ormen Friskes undergång var en märklig händelse med många bottnar, och jag är glad att jag ägnade några år av mitt liv att forska kring den. Min bok kom också att bli den första svenska akademiska avhandlingen med en samtidsarkeologisk inriktning. Men vetenskap är inte allt och för första gången fick efterlevande släktingar till de omkomna en fullständig bild av tragedin och dess efterspel.

Författaren är fil. dr i arkeologi. Boken Vikingaskeppet Ormen Friskes undergång är (tillsammans med två andra arbeten) hans doktorsavhandling. Han har också publicerat flera arbeten om vikingatidens förbindelser mellan Skandinavien och områdena öster om Östersjön och om det äldsta Sigtuna.